Nån sorts blogg om ditt & datt

Bloggen fortsätter på http://stenholtermann.blogspot.com

…men scrolla gärna nedåt och välj bland de gamla inläggen innan du klickar på länken och går över till min nya blogg!

Jag är tolv år på det trettonde. Den här gråmulna dagen har jag gått ned till hamnen, ut på den norra piren. Jag har varit där många gånger förut och stått på kajen, intill båtarna och lyssnat till suset från fiskarnas blåslampor som värmer upp tändkulemotorerna, sett besättningarna göra loss och båtarna styra ut genom gattet mellan pirarmarna. Jag har på mig en svart oljerock, en regnrock av ett tjockt och styvt, lite småklibbigt material.

En båt är på väg in. Regnet har just upphört och de mörka molnen är på väg ut över Hanöbukten. Nu bryter solen fram och lyser upp båten. Den är vit och i fören står det SIN och ett nummer. I kölvattnet svävar några måsar, zinkvita mot blygrå moln. Nu styr båten in i hamnen, nästan på tomgång. Farten avtar. När båten glider in mot kajkanten ökar ljudet från tändkulemotorn plötsligt i snabb takt när skepparen slår back och det kokar upp vatten vid propellern. En tät ström av blå, perfekta rökringar far ut ur det grova avgasröret bredvid styrhytten. Sedan blir det tyst. En man hoppar över på den regnvåta kajen och gör fast. Jag frågar om dom fått någon fisk. Naj, vi haur baura vatt ude å sitt te’ garnen. Jag önskar att jag hade varit med därute på båten. Men det är väl bara något att drömma om. Jag frågar därför om man kan meta i hamnen och vilken fisk som då kan tänkas nappa. Svaret blir kort:

– Id.

Några dagar senare går drömmen dock i uppfyllelse. Jag får följa med ut i en fiskebåt en kväll. Det är några som skall ut och spinnfiska. Det är stiltje. Vi går ut en bra bit från hamnen, skepparen stoppar motorn och båten ligger och häver sig tyst i den sugande dyningen. Ljuden från männen som rör sig av och an över däcket framträder tydligare nu. Spinnspöna tas fram. Det börjar skymma och stjärnorna tänds, en efter en. Vi ligger stilla i dyningen halvannan timme medan allt fler stjärnor dyker upp på himlavalvet och det blir svalare och fuktigare. De vuxna talar med låga röster och rör sig försiktigt för att inte skrämma bort fisken. Några röker, en fickplunta går runt. En stilla frid infinner sig, men fisken är inte på hugget just i kväll.

Till min glädje ber skepparen mig ta rorkulten när vi skall hem igen. Han pekar ut en stjärna och säger att jag skall styra efter den. När vi kommer närmare Vitemölla styr jag efter den lilla fyren vid hamninloppet. Den södra piränden blir synlig så småningom. Den är vitmålad för att synas bättre i mörkret. Det är en bra kväll i mitt unga liv. En av mina drömmar har gått i uppfyllelse.

Det var den sommaren två svenska militärplan, en Tp79:a och en Tp47:a, mera kända som DC3:an och Catalinan, sköts ned av Sovjetiskt jaktflyg.

…är en riktigt skojig sysselsättning, att döma av dom glada minerna…

Busted flat in Baton Rouge, waitin’ for a train
And I was feelin’ near as faded as my jeans
Bobby flagged a diesel down just before it rained
And wrote a song on the way into New Orleans

Now I pulled my harpoon and my dirty red bandana
And I was playin’ soft while Bobby sang the blues, yeah
Windshield wipers slappin’ time, I was holdin’ Bobby’s hand in mine
We sang every song that driver knew, yeah

Bilden: Familjegrav med tankbil, Hope Cemetary, Barre, Vermont. © Sten Holtermann och Patricia Frances Mounce.

Det är sommaren 1943. Operation Gomorrah pågår. Hamburg bombas sönder och samman, dygnet runt, massiva skador på bebyggelse och stora förluster i människoliv. Eldstormar rasar. Ett larm utan like, helvetet på jorden. Flera brittiska och amerikanska bombplan skjuts ned av tysk jakt och luftvärn. Luften är full med svarta rökpuffar från LV-granater.

Ett av de flera hundra bombplanen styr mot Skåne, skadat av den intensiva luftvärnselden. Det är en fyrmotorig amerikansk Boeing B17 som flyger på tre motorer och har något fel på hydrauliken. Man har bara fått ut ett hjul och är nu i färd med veva ut det andra för hand. Snart är båda hjulen ute medan piloten fäller ut klaffarna och letar efter första bästa plats att sätta ned planet på.

Han hittar en åker och nödlandningen går ganska hyggligt. Ett landningsställ säckar ihop och två propellrar böjer sig medan de plöjer upp lerkokor som far hit och dit, men det är allt. B17 är känt för att vara extremt tåligt när det gäller nödlandningar och det här planet har tagit mark i stort sett intakt.

Det blir tyst. Sedan hörs tofsviporna igen. Några ortsbor samlas på behörigt avstånd, för säkerhets skull på andra sidan en låg stenmur.

Hooray, we made it! Nervspänningen släpper. Besättningen kliver ut, totalt tio man från pilot till akterskytt, hoppfullt undrande. What’s next? Piloten drar sin 45-kalibriga automatpistol, just in case…

Svensk militär lyser med sin frånvaro. Först på plats, som representant för Hörups och Löderups kommuner, är traktens poliskonstapel. Han kommer per velociped. Han stiger av, lutar ”cykelen” mot stenmuren, rättar till sabeln, skjuter upp skärmmössan, torkar svetten ur pannan och anropar den unga besättningen på sin trygga skånska:

”Nu taur vi det lugnt här påugar!”

Berättat för mig av en som var med den där sommarmorgonen 1943. Utbroderat av mig. Jag är dock inte säker på att händelsen inträffade just i Löderups kommun.

Originaldokumentären (gjord 1943 i regi av Billy Wilder) om bombuppdragen över Tyskland och en B17 kallad ”Memphis Belle”.

Klicka HÄR

På Österlen i Skåne ligger två fiskelägen, Kivik och Vitemölla, och en väg som förbinder dem. Vägen heter Tittutvägen och går längs strandheden nedanför ett högt och brett backafall.

Kivik och Vitemölla, två poler i min sommartillvaro från det att jag var två år till dess att jag blev tretton. Kivik med fiske, marknad, biograf, äppelodlingar, hamnpensionat (”Hampan”), Sågmöllans Café, och så kungagraven från bronsåldern. I Kivik kunde man se Fritiof Nilsson Piraten, prydligt klädd i poplinrock, fluga och basker, gå till mjölkaffären med sin lilla mjölkhämtare av aluminium. Och lilla Vitemölla, inte lika storvulet, men lika fint, inte minst på grund av sin långa sandstrand.

Vitemölla består av en lång och rak bygata med förgreningar, och på denna bygata ligger byns enda funkishus. Där hände det mig något som jag fortfarande kan tänka på, fast det är länge sedan. Året var 1949.

Detta kubformade hus var en Konsumbutik. Inte med en pampig glasad front som på bilden – på fyrtiotalet var det var bara en vanlig smal trädörr med en pingla på insidan som tillkännagjorde kundernas ankomst, och snabbköp var det inte heller, för snabbköpen var inte uppfunna ännu. Allting såldes över disk, från hyllor i bakgrunden. Mejerivarorna köpte man på annat håll, i mjölkaffären.

Och nu till händelsen:

Där köpte jag en blyertspenna av en rödblond kvinnlig expedit. Jag var 9 år, den rödblonda dubbelt så gammal.

Det var väl inget särskilt med det, säger du. Man kunde mycket väl köpa blyertspennor på Konsum även om det var länge sedan.

Men jag fick den inslagen i grönt omslagspapper med ett snöre omkring, och det var en lång ögla på snöret så att jag kunde bära denna enda penna i ett bärhandtag.

När hade gjort mitt inköp och stod på trappen utanför, undrade jag om den rödblonda hade drivit med mig eller om hon alltid brukade slå in pennor på det sättet. Jag gick och funderade längs bygatan med mitt lilla smala gröna paket dinglande från pekfingret. Hade hon haft tankarna på annat håll? Så att hon inte tänkte på vad hon gjorde? Hon verkade en aning drömsk. Förälskad kanske? I någon tjusig yngling i vitt förkläde som mätte upp mjölk med ett långskaftat mått i mjölkbutiken längre ned på gatan, på motsatta sidan? Hon hade sett ut genom fönstret ett par gånger, som om hon tittade efter någon särskild. Eller valde hon omslagspapper för att hon hade slut på påsar?

Otänkbart att gå tillbaka och fråga. Det vore alltför pinsamt. Obetydliga lilla nioåriga jag. Stockholmare dessutom. Jag tillhörde ”fylet”, sommargästerna, de utsocknes som åt poggahattar (svamp), och hade andra konstigheter för sig. Jag hade dessutom en rödrutig lumberjacka på mig den dagen, och sådana hade man inte i Vitemölla. De var ovanliga till och med i Stockholm.

Och – löjligt nog – fast det var en bagatellartad händelse och det har gått mer än ett halvsekel sen jag köpte den där pennan, går mina tankar ibland tillbaka till bygatan i Vitemölla och kvinnors gåtfullhet. Hade hon rent av frågat om jag ville ha pennan inslagen? Och hade jag svarat ja? Jag minns inte. Kanske hon bara tyckte att jag var lite speciell. Och en liten speciell påg ska väl ha en specialinslagen penna.

Bilden: Konsumbutik, modell av typhus. KF:s arkitektkontor

August Strindberg vistades 1890-91 på den gård som några få år senare kom att tillhöra mina farföräldrar, nämligen Brevik på Värmdön.

I början av november 1890 anländer han med ångfartyget Strömma Kanal till Breviks brygga. Gården består av huvudbyggnad, två flyglar på ömse sidor av en gårdsplan med höga lönnar, och ett flertal andra bostäder och uthus på den stora parktomten. Värdfolket tar emot och installerar honom i den så kallade Sjöflygeln.

Strindberg blir inackorderad, följer en strikt rutin och går dagliga promenader omkring Brevik, grubblande och misstänksam mot alla. För att skydda sig själv och sitt lilla kapital, som han numera alltid bär på sig, har han en revolver i fickan. Han misstänker att någon vill förgifta honom och gör då och då kemiska analyser av maten. Han låser alla dörrar om sig. När han är utomhus låser han ytterdörren, binder ett snöre om låsen och förseglar med lack. Under promenaderna studerar han bland annat de höga lönnarna i höststormen och utför diverse experiment med att utvinna elektricitet ur deras rörelser. Han leder trådar från de närmaste grenarna, in genom ett av fönstren i flygeln och sedan till en apparat under en glaskupa.

Kvasivetenskapliga experiment, grubblerier och brevskrivande håller Strindberg sysselsatt under dagarna, men när mörkret kommer och han skall gå till sängs blir den stackars paranoikern orolig.

Jag kan själv föreställa mig hur Strindbergs sänggående måste ha varit, för jag har sovit i samma flygel när jag var 6-10 år, med i stort sätt samma grundmöblering, och där har jag lekt och undersökt alla vinklar och vrår. I ljuset av en fotogenlampa ovanpå kommoden och till ljudet från en susande kakelugn, där brinnande vedträn då och då knäpper till, kryper man ned i en kall, aningen fuktig och hög säng. Strindbergs säng var av samma slag som den jag hade där i flygeln (kanske rent av samma säng?), en traditionell viktoriansk säng med sängknoppar av mässing. Men det var inte kylan, fukten och höstmörkret utanför som gjorde Strindberg så illa till mods.

Det var det där med mässingsknopparna.

Han fruktade att hans förföljare (frimurarna?) hade mixtrat med mässingsknopparna så att de fungerade som elektriska poler i något slags helvetesmaskin. Det måste ha känts för ”djefligt” att gå och lägga sig. Men han skrufvade bort sängknopparne först, det har min far berättat för mig, och det hade han hört av sina föräldrar som hade hört det från Strindbergs värdfolk. Så det är säkert sant.

Bilden: Säng av Viktoriansk typ, med mässingsknoppar

Filmskådisen Errol Flynn har här anlagt det där typiska kisande uttrycket med rynkad panna som senare skulle bli vanligt hos manliga modeller i reklambilder för herrkläder (inklusive Wolsey långkalsonger!). Ansiktsuttrycket sägs gå hem hos både män och kvinnor. Män tycker att en rynkad panna vittnar om mognad och erfarenhet, och en kisande blick tyder på att man är fokuserad på en knepig uppgift.

Kvinnor lär attraheras av delvis samma skäl. De ser en bild av en man som verkar mogen och säker, men de ser också pojken i honom och vill släta ut de bekymrade rynkorna så att han blir glad igen och fokuserad på kvinnan i stället. Utom den kvinnliga produktionschefen på en reklambyrå jag en gång arbetade på som tyckte att ”det är just det där typiska uttrycket som alla tycker är så tjusigt hos män. Det är bara löjligt, och det gör inget som helst intryck på mig i alla fall”. (Fnys).

En annan metod att få mäns blickar att zooma in på en annons är att avbilda en man som ser belåten ut och har en pryl i handen. Det är som i JULA-katalogen. Man undrar ju vad den där killen har för något i nyporna som jag inte har. Bilden är ett exempel på båda strategierna, så den är väl ett osvikligt reklamgrepp antar jag…

Men vad är det nu den gode Errol håller i handen? Det är en Motorolaprodukt, en militär kommunikationsradio (transceiver). Motorola vill visa att Errol Flynn använder deras ”Handie-Talkie” i Warner Brothers’ ”Objective Burma” (Revansch i Burma). Syftet var att skapa fortsatt good-will för Motorola efter kriget när de militära beställningarna avtog och man väntade en ökad efterfrågan på civila, batteridrivna AM/FM-radiomottagare – bland andra en modell som kallades ”Motorola Playmate” – och bilradio.

Bilden togs 1945 eller 1946. Handie-Talkie SCR-536 var ett under av miniatyrisering och robusthet i en tid när transistorer och mikrochips inte var uppfunna ännu. Den användes på alla fronter under andra världskriget.

Ur släktarkivet:

Fyrväppling funnen på kuhlo boställes åker vid Åkerudden den 13 augusti 1816 kl. 4 om morgonen på en resa från S,wik.

Min farfars morfar plockar upp en fyrklöver för 191 år sedan och sparar den i en bit papper. Han gör en notering om datum, klockslag och fyndplats. Han var född 1794 och finlandssvensk. Finland hade efter kriget 1808-1809 blivit ett ryskt storfurstendöme. Åtta år tidigare hade en rysk granatkartesch berövat hans far livet i närheten av Brahestad.

Mot slutet av åttiotalet deltog jag som ett slags korskulturell PR-konsult på en affärsresa där vi bland många andra företag besökte Ta’tung, nu ett av Taiwans största IT- och elektronikföretag. Vid tiden för mitt besök hade dock företaget ett stycke kvar till den storhet det har idag.

Marknadsavdelningen ville imponera. Man visade en svartvit 16 mm film där Tatung nämndes var femte sekund, eftersom Tatung var störst och bäst, kunde allt, och gjorde allt överallt, smått som stort. Filmen var förskräckligt dålig, idémässigt såväl som kvalitets- och textmässigt. Projektorn var uråldrig, bilden grådaskig, filmen repig.

Kort sagt, den var ingen PR-hit. Men det spelade ingen roll. Tatung var ett bra företag och våra kinesiska värdars uppriktiga vänlighet gick inte att ta miste på. Vi sonderade olika affärsmöjligheter. Alla våra företagsbesök i Taiwan hade ägt rum i en atmosfär som varit betydligt mer avspänd än i Japan som vi närmast kom ifrån.

När vi skildes åt funderade jag över vad namnet Tatung betyder. Asiatiska företag kan ju ha tokroliga namn – ur västerländsk synpunkt – som Holy Wealth Industrial Company, Lucky Bed Company och Faithful Engineering. Tatung skrivs med två tecken, varav jag hade identifierat det ena som tecknet för ”stor”. För att få veta resten vände jag mig därför till en av kineserna och frågade.

”My friend”, svarade han med ett varmt leende och gav mig en hjärtlig dunk i ryggen, ”my dear friend. It is the great illusion. It means “The Great Brotherhood of Mankind”.

Bilden: Taipei by night.

Översättning kan vara svårt, och inte blir det så värst mycket lättare med datorhjälp. Jag vill inte hänga ut något särskilt översättningsprogram (även om jag misstänker Systran ). Den här texten hittade jag 2003 på en hemsida på Internet. Det är antagligen en översättning från engelska till svenska.

Hemsidan hälsade först besökarna välkomna med ett frejdigt:

”EN VÄRMA GOD DAG TILL DU OCH MIG TACK SJÄLV FÖR BESÖKA VÅR TOMT! Om du er tänkande om besöka Paris och Frankrike du har grunda rätten ställe.

Sedan övergick annonsören till att skryta om sig själv:

”Vi er en medlem om Paris Kontor av Turisten och så höll till aller högst standard av kvalitet”.

Andra språkliga höjdpunkter var till exempel:

”Paris bort det slagne landväg” (Paris off the beaten track),

”Charles de Gaulle flygplats fjäderbollen flytta” (airport shuttle transfer),

”Berätta oss din dadeln” (Tell us your dates …) och

”Åtsittande schema” (Tight schedule).

Företagets tjänster är numera under ISO 9001-certifiering. “We have strict procedures of quality control at every step to avoid mistakes and to make sure you get the service you deserve”…

…och någon svensk version av sidan finns inte längre.

Den sentida versionen av den en gång så otroligt populära låten ”I wish I could shimmy like my sister Kate” är visserligen en pastisch gjord av LA-gruppen Ditty Bops, och lite vassare än tjugotalsoriginalet, men originallåten var inte dålig den heller. Andra topplåtar från 20- och det tidiga 30-talet var ”One, two, button your shoe” och “If I had a talking picture of you” och danserna – förutom Shimmy – var Charleston, Lindy Hop, Black Bottom, och Quick-step. Shimmy hade en kort glanstid. Den föddes 1921 och dog ut när Charleston kom 1925.

De stenkakor som jag övertog från min mamma och som jag gärna och ofta lyssnade till gick tyvärr sönder, genom tidens tand och allmän fumlighet, men jag kommer ihåg hur de lät, och jag kan än idag brottstycken av texterna.

Nedan: Min då 25-åriga blivande mamma, Dolly Frances, i en Amilcar Roadster utanför sitt föräldrahem i Mont Boron, Nice. Hon dansade säkert ”le Shimmy” och senare ”le Charleston” på franska Rivieran.

Vill ni veta hur Sister Kate låter, klicka HÄR

I det här vackra trähuset i Hersby, Lidingö bodde jag med mina föräldrar några år på fyrtiotalet. Det hade fraktats i nedmonterat skick från Bergslagen och sedan byggts upp på plats. Men någonting hade gått snett vid uppmonteringen och ett par detaljer saknades, eller hade fogats ihop på ett felaktigt sätt. Detta blev med tiden uppenbart.

Pappa var konstnär och hade sin terpentindoftande ateljé uppe på övervåningen i husets högra del. När familjens tax, den envise men trofaste Goofy, gick över det sviktande ateljégolvet gungade kristallkronan i vardagsrummet inunder så att prismorna klirrade. Detta fann min kära mamma högst oroande. Skulle herr konstnären komma nedbrakandes med staffli, penslar, envis tax och allt genom innertaket och riva kristallkronan med sig i fallet?

Något annat som oroade mamma särskilt var de talrika råttorna i källaren. De var av en stor, exceptionellt välnärd och lurvig sort. Stora som harar tyckte mamma, och definitivt inte trivsamma. Pappa satte därför ut en råttfälla. Det var en stor bur av kycklingnät där råttorna, lockade av en generöst tilltagen ostkant, klättrade upp för en ramp och föll pladask ned genom en fallucka. De fångades alltså levande, och avsikten var att därefter sänka ned hela buren i vattentunnan vid knuten och dränka dem. Så gjorde i alla fall gårdskarlen på mina farföräldrars herrgård på Värmdö, och så hade det gjorts i alla tider.

Min pappa var dock sedan barndomen en stor djurvän och kunde inte förmå sig till denna drastiska åtgärd utan släppte ut råttorna i det fria stället. Varje morgon tömde han alltså buren på sitt innehåll, satte i en ny ostbit, och bar tillbaka buren till källaren.

De allt fetare råttorna var läraktiga och tyckte det var värt omaket att falla pladask och tillbringa en natt i buren för att få sig en ostkant, kan man förmoda. Ett krångligt sätt att föda upp råttor på, tyckte mamma. Och onödigt att använda kristidens ransoneringskuponger på ost för att råttorna skulle frodas och förökas.

1947 flyttade vi därifrån till Östermalm och huset köptes av dirigenten och kompositören Sten Frykberg som fick ta hand om råttornas vidare öden och det sviktande ateljégolvet. Vi hoppades att han inte skulle ställa ett tungt piano på övervåningen…

Nu har de nuvarande ägarna säkert fått ordning på huset. Det ser nu mycket prydligt och attraktivt ut…

….och till den kåkstad som fanns där som jag har berättat om tidigare, se min blogg 2007-09-30. Jag kände mig inte riktigt färdig med Kåkstaden och trakten kring Karlaplan på femtiotalet, så här kommer lite mer.

Kåkstaden var alltså en ruffig trekantig enklav belägen där shoppinggallerian Fältöversten nu ligger. Det var en i huvudsak fredlig och aktiv miljö av småindustrier, betydligt fredligare än det mer beryktade Lugnets industriområde i Södra hammarbyhamnen, men hela tiden fanns oron över att elden skulle komma lös bland alla vedtravar och skjul. Det gjorde den då och då, på grund av svetsloppor, oaktsamhet eller fylleri, men man lyckades alltid släcka innan den fick någon vidare spridning.

En gång tog det eld i några skjul mot Värtavägen; det var i början av femtiotalet, tror jag. Det var på kvällen och från mitt fönster en trappa upp på andra sidan gatan kunde jag se höga eldslågor och virvlande gnistor stiga upp ungefär vid lastbilen på bilden. Det såg hotande ut, och branden kunde mycket väl ha fått näring av de många vedtravar, acetylentuber och tomfat (med oljerester) som fanns där. Jag var liten då och tyckte att det nog var säkrast att plocka ihop mina favoritleksaker och ha dem till hands om man skulle tvingas lämna huset, men Östermalms brandkår var snabbt på plats och gjorde sitt jobb.

I bakgrunden syns Gärdets luftiga funkisbebyggelse och Tessinparkens anslutning mot Valhallavägen. Mellan träden på Valhallavägens mittremsa gick spårvagn nummer 4 ut mot ändhållplatsen Hakberget och därefter tillbaka i en stor halvcirkel via Västerbron mot Vitabergsparken. Det var en modern blå spårvagn av typen Mustang.

Valhallavägen var en vattendelare mellan gammalt och nytt. Runt Karlaplan rådde en annan tid – min pappas tid – tyckte jag, som då var 11-12 år och hade ett barns diffusa uppfattning om olika tidsepoker. Pappa, som var född 1899, brukade berätta att han i skolåldern ofta mötte August Strindberg iförd hög hatt. Min pappa gick nämligen i Norra Latin, inte långt från Strindbergs sista bostad, Blå tornet, på Drottninggatan 85. Det var ”bara” fyrtio år sedan. Men antikt, tyckte jag, som kände mig modern. Outsägligt mossigt. Det fanns mycket som var gammalt och strindbergskt kring Karlaplan, där han ju faktiskt också hade bott i början av förra seklet. Till det gammalmodiga hörde de skraltiga och gnisslande spårvagnarna med snirkliga 2:or och 7:or till exempel.

Bussarna i trakten var trådbussarna 41 och 42, och dieselbussarna 52 och 56. Trådbussarna tappade ofta kontakten med sina trådar i svängen runt Karlaplan, och konduktören fick då gå ut och sätta strömavtagarna, ”spröten”, på plats mot luftledningarna igen. Ofta stannade äldre herrar upp för att storögt begapa denna kvasihändelse.

Antikt eller inte, faktum var att man kunde få se hästar dragandes på flyttlass bland biltrafiken på Valhallavägen. Man såg också springschasar som i flaxande solkiga arbetsförkläden cyklade omkring med en bred pakethållare framtill där de hade varorna i en stor korg. Ibland höll de inte i styret utan körde omkring med händerna i byxfickorna och tillbakalutad hållning med ett överlägset ansiktsutryck och med en vissling på läpparna. De körde ut matvarorna till dem som inte gick och handlade själva. Mjölkflaskorna bars ut till ”abonnenterna” varje morgon, utom söndag, och sattes utanför köksdörrarna i trapphusen. Portkoder var inte uppfunna ännu, i stället fanns det portvakter av båda könen. Gemensamt för båda sorterna var en plikttrogen vresighet och uppfattningen att barn inte fick leka någonstans på deras domäner. Åthutningar utdelades oprovocerat, i preventivt syfte, för att stävja ofog.

Jag fick ofta gå och handla bröd och mejerier i Mjölkcentralens butik i Värtavägen 16 (sur innehavare), eller i NEN-butiken (Nils Erhard Nilssons mejeri) på Wittstocksgatan (snälla tanter). Rengöringsmedel, kemikalier osv. inhandlades i ”Drogeriet Lärkan” en halvtrappa ned på Lützengatan, och tidningar och pappersvaror i tobaksaffären på samma gata, också en halvtrappa ned. Tobaksaffären hade en cigarrtändare på väggen. Det var ett långt, ledat skaft med ett slitet trähandtag och en liten tänd gaslåga i änden. Den såg avgjort antik ut.

Snabbköpen var väl knappt uppfunna ännu. Det rådde ett slags kvardröjande fyrtiotal, eller rent av reminiscenser av ett förkrigssverige, fast man ju hunnit en liten bit in på femtitalet. Många bilar var också av förkrigstyp, till exempel DKW, spånkorgen kallad för att dess huvudsakliga beståndsdelar var trä, plywood och papp. Ett annat exempel var en ökänd rostburk av märket Hansa-Borgward.

Det fanns cykelverkstäder med ingång via en källartrappa från gatan och så fanns det ”Karlaplans laddningsstation”, ett ställe där man lämnade in sina bilbatterier för laddning och där oredan och den ingrodda solkigheten var lika påtaglig som hos cykelreparatörerna. Jag minns att jag tittade in där en gång för att se hur laddning gick till och talade med en voluminös man med aningen utstående ögon iförd en fläckig overall. Han tog sig tid med mig och berättade vänligt om batterivätskor, laddningsspänning, densiteter och sulfatering. Hans lilla batterivärld var som ett grovlaboratorium, tyckte jag, med glasbehållare, frätande syror och laddningsprovare av glas. Han sade något om kemi och ”dekokter som man ju läser om i gamla romaner som Greven av Monte-Cristo.” Jag fattade inte så värst mycket, men sambandet mellan puttrande dekokter på Karlaplan och Greven av Monte-Cristo öppnade ju onekligen ett äventyrligt perspektiv, om än något dunkelt…

Bilden: Kåkstaden sedd från Värtavägen. Foto: S. Holtermann, cirka 1953.

Som liten grabb var jag intresserad av flygning. Jag läste några Bigglesböcker, men det var först i 30-årsåldern som jag tog flygcertifikat. En av mina lärare under utbildningstiden hette Olle (har jag för mig) och var en före detta fältflygare/stridspilot. Han brukade säga att privatflygare inte har några intressanta erfarenheter av flygning. Därför måste dom ha ett antal Biggleshistorier på lager som dom kan berätta för varandra, sa han. Privat-Biggles meets privat-Biggles. Myth-building, you know. That sort of thing.

Jag flög några gånger med Olle. Han var lugn och avspänd, pedagogisk och alltid iförd en brun skinnjacka. Jag minns särskilt ett av mina övningspass med Olle. Det var lördag och jag hade övat urgång ur onormala lägen. På vår flygning hem mot Bromma är det molnigt och vi har inte marksikt. Regnstänk pärlar över vindrutan och driver ut mot kanterna. Grått överallt. Vi flyger en Scottish Aviation Beagle BT121 mellan två molnskikt i ett ödsligt gråvitt sken. NAV-radion är inställd på Nackafyren som dovt tutar fram morsebokstäverna N A K i långsam rytm, da-ditt …. ditt-da ….. da-di-da. Det regelbundet återkommande ljudet förstärker det ödsliga intrycket. Som en mistlur i dimma.

Då dyker det plötsligt upp en reva i det gråa stratustäcket under oss. I molnöppningen ser vi ett litet fartyg som stävar ut ur Södertäljeviken. Olle får en ingivelse, säger plötsligt ”jag flyger” och tar kontrollen över planet, mjukt, fast och bestämt. Som den skärpta kontrollen över en häst inför anridningen mot ett hinder, tänker jag. Jag anar plötsligt varför de första flygarna rekryterades från kavalleriet.

Vi dyker nedåt mot fartyget som växer till sig i storlek. Det är ett litet ljusgrått lastfartyg med gula master och lastbommar. Vi sveper in snett akterifrån. Just när Olle skulle ha fyrat av våra attackraketer – om vi hade haft några – rätar han upp planet tvärt, skevar mjukt åt höger och hojtar: ”Han skulle inte haft en chans om det hade varit allvar!”

Men nu var det inte allvar…

– But we made a mock attack on a cargo ship today, Biggles said, a smile spreading across his face. Not much to tell, really…