På Österlen i Skåne ligger två fiskelägen, Kivik och Vitemölla, och en väg som förbinder dem. Vägen heter Tittutvägen och går längs strandheden nedanför ett högt och brett backafall.
Kivik och Vitemölla, två poler i min sommartillvaro från det att jag var två år till dess att jag blev tretton. Kivik med fiske, marknad, biograf, äppelodlingar, hamnpensionat (”Hampan”), Sågmöllans Café, och så kungagraven från bronsåldern. I Kivik kunde man se Fritiof Nilsson Piraten, prydligt klädd i poplinrock, fluga och basker, gå till mjölkaffären med sin lilla mjölkhämtare av aluminium. Och lilla Vitemölla, inte lika storvulet, men lika fint, inte minst på grund av sin långa sandstrand.
Vitemölla består av en lång och rak bygata med förgreningar, och på denna bygata ligger byns enda funkishus. Där hände det mig något som jag fortfarande kan tänka på, fast det är länge sedan. Året var 1949.
Detta kubformade hus var en Konsumbutik. Inte med en pampig glasad front som på bilden – på fyrtiotalet var det var bara en vanlig smal trädörr med en pingla på insidan som tillkännagjorde kundernas ankomst, och snabbköp var det inte heller, för snabbköpen var inte uppfunna ännu. Allting såldes över disk, från hyllor i bakgrunden. Mejerivarorna köpte man på annat håll, i mjölkaffären.
Och nu till händelsen:
Där köpte jag en blyertspenna av en rödblond kvinnlig expedit. Jag var 9 år, den rödblonda dubbelt så gammal.
Det var väl inget särskilt med det, säger du. Man kunde mycket väl köpa blyertspennor på Konsum även om det var länge sedan.
Men jag fick den inslagen i grönt omslagspapper med ett snöre omkring, och det var en lång ögla på snöret så att jag kunde bära denna enda penna i ett bärhandtag.
När hade gjort mitt inköp och stod på trappen utanför, undrade jag om den rödblonda hade drivit med mig eller om hon alltid brukade slå in pennor på det sättet. Jag gick och funderade längs bygatan med mitt lilla smala gröna paket dinglande från pekfingret. Hade hon haft tankarna på annat håll? Så att hon inte tänkte på vad hon gjorde? Hon verkade en aning drömsk. Förälskad kanske? I någon tjusig yngling i vitt förkläde som mätte upp mjölk med ett långskaftat mått i mjölkbutiken längre ned på gatan, på motsatta sidan? Hon hade sett ut genom fönstret ett par gånger, som om hon tittade efter någon särskild. Eller valde hon omslagspapper för att hon hade slut på påsar?
Otänkbart att gå tillbaka och fråga. Det vore alltför pinsamt. Obetydliga lilla nioåriga jag. Stockholmare dessutom. Jag tillhörde ”fylet”, sommargästerna, de utsocknes som åt poggahattar (svamp), och hade andra konstigheter för sig. Jag hade dessutom en rödrutig lumberjacka på mig den dagen, och sådana hade man inte i Vitemölla. De var ovanliga till och med i Stockholm.
Och – löjligt nog – fast det var en bagatellartad händelse och det har gått mer än ett halvsekel sen jag köpte den där pennan, går mina tankar ibland tillbaka till bygatan i Vitemölla och kvinnors gåtfullhet. Hade hon rent av frågat om jag ville ha pennan inslagen? Och hade jag svarat ja? Jag minns inte. Kanske hon bara tyckte att jag var lite speciell. Och en liten speciell påg ska väl ha en specialinslagen penna.
Bilden: Konsumbutik, modell av typhus. KF:s arkitektkontor
