Nån sorts blogg om ditt & datt

Året är 1955. Moderna tider utbryter. Hittills hade Radiotjänst (som Sveriges Radio hette på den tiden) endast haft en kanal och några konkurrerande svenska kanaler fanns icke. Nu stod man i begrepp att introducera P2 och därmed fördubbla utbudet. En häpnadsväckande generositet!

Åtminstone jag hoppades – som dåtida tonåring – på att få höra något annat än ”gammal dansmusik” med på sin höjd polka och schottis, ”grammofontimmen” med sin avslutande Florentinermarsch (typ), ”dagens dikt”, och Radioteatern med Tora Teje och Karin Kavli.

För familjen innebar detta att vår mahognypjäs till radiogrammofon, som bara kunde prestera MV, LV och KV, inte kunde användas för att ta emot P2 som sändes på FM. Och nu skulle det bli provsändningar.

Vi vände oss därför till släktens teknikus, morbror Calle. Han sa att vi måste skaffa oss en FM-tillsats. En sådan anskaffades prompt och nu var det dags att installera den, samma dag som den officiella invigningen av den förmodat gloriösa andra kanalen ägde rum.

Han kopplar ihop den med radiogrammofonen och familjen flockas kring den lilla mahognyfärgade tillsatslådan. Strömbrytaren slås på. Inget händer. Morbror Calle vrider på en vit ratt. Inte ett ljud. En lampa som skulle tändas flämtar svagt.

”Dead as a door-knob”, säger min mor, med ett tonfall som om något annat inte var att förvänta. Just då stod hennes brors anseende inte särskilt högt i kurs. Två långa minuter förflyter.

Då stiger en smal grå rökslinga sakta upp från apparaten, följd av en frän lukt av bränd pertinax och bakelit. Morbror Calle är alldeles tyst. Så utbrister han:

-Har ni LIKSTRÖM här!!! Det skulle ni ha sagt till om. Den här går bara på växelström!

Jag smyger iväg upp till min kompis Per på tre trappor. Där har man redan en radio med P2 och jag får höra den officiella invigningen, komplett med en demonstration av P2:s paussignal (Storm och böljor tystna re’n…) samt direktsändning med – icke jubel och fanfarer – utan med finstämt pianospel av Art Tatum, speciellt inbjuden för detta storslagna historiska evenemang, som vid närmare eftertanke nog var en västgötaklimax. Men Art Tatum var bra. Fast jag hade hellre hört på Jazz at the Philharmonic…

Återupplev P2-premiären! Lyssna på jazzlegenden och pianovituosen Art Tatum:

http://www.youtube.com/watch?v=AFBocHTvZ1Q&feature=related

En gång i början av 70-talet skulle det företag jag jobbade på göra stora nedskärningar. Branschen gick dåligt. Om man inte längre hade någon fabrik behövde man inte någon informationschef. Mitt jobb var hotat, liksom naturligtvis mina inkomster. Och jag som hade tänkt köpa ett hus!

Dagen efter det nedslående beskedet gick jag på Sankt Eriksgatan och stannade upp framför ett skyltfönster. Det var en skylt som hade fångat mitt intresse. Det stod nämligen CASH på den. Det var vad jag snart skulle behöva om jag blev arbetslös.

När jag tittade närmare såg jag att det inte handlade om pengar utan om en kille som hette Cash. Han såg hård ut och var klädd i svart. En gitarr hade han också. Man in black, stod det.

Det var nog inte första gången jag såg denne Johnny Cash, men tidigare hade jag inte tänkt på honom så mycket. Men som bister och svartklädd man gjorde han ett starkt intryck på mig, på ett Jungianskt sätt, i min dåvarande situation. Här gäller det förbanne mig att strama upp sig, tänkte jag. Jag beslöt att ta mina sparade dra-åt-helvete-pengar och starta eget.

Men varför gjorde Johnny Cash en poäng av att han var klädd i svart? Det hade han mycket att säga om. Och har du hört det förut, så hör det igen:

http://www.youtube.com/watch?v=ihtZtUpn7sQ&feature=related

När jag var i övre tonåren kom jag ibland i kontakt med författaren och journalisten Pär Rådström. Jag var en vän till hans svåger och hade således en mycket perifer anknytning till den femton år äldre Pär. Jag träffade honom bara några få gånger och han lade väl knappast märke till mig. Men han gjorde ett starkt intryck på mig i den ålder då man söker efter självförverkligande utan att riktigt veta vilket själv man vill förverkliga. Han var trevlig, humoristisk och spirituell. Han hade ett rörligt intellekt. Och han var karismatisk, långt innan det ordet blev utnött.

Pär blev min första ”role model.” Inte så att jag ville bli författare eller journalist utan kanske snarare att jag ville tillägna mig något av hans trivsamma intellektuella personlighet. Jag vet inte om jag lyckades, men jag blev i alla fall lite frimodigare med tiden. Pärs sätt att vara hade inspirerat mig.

Jag läste några av hans böcker, Greg Bengtsson och kärleken, Sommargästerna, Översten, Ärans portar.

Och plötsligt gick han bort.

Jag läste något om att han hade rest till Flandern för att skriva om första världskrigets skyttegravar och kommit hem därifrån, svårt sjuk.

Det jag minns tydligast är hans varma, inspirerande personlighet. Mera diffust minns jag hans rökhosta, och papegojan (!) som härmade den. Det kanske var i Östertälje. Hunden Tache med den svarta fläcken. Jag minns inte ens om det var hans egen hund eller om den — liksom jag — hade en perifer anknytning. Lägenheten vid Pålsundsparken och skräddarsaxen som låg på hans skrivbord för att, som han sa, finnas tillhands om han skulle klippa av något band vid någon invigning…

Jag slog upp Pär Rådström på Wikipedia. Inte alltid det bästa av uppslagsverk, men nära till hands. Notisen avslutas med en trist, nästan avfärdande, sammanfattning: ”Rådström levde fort och intensivt och sov sällan. Han blev snart sjuk och avled på sin födelsedag, 38 år gammal.”

Jag Googlade på honom för att hitta ett foto, men fann inte ett enda. Bara korta texter där han skildras som en komplicerad, ogripbar personlighet. Mycket lite om den värme han spred omkring sig.

Jag gick till biblioteket för att leta efter andra böcker som han skrivit. Alla utom en, den posthuma samlingsvolymen Låt leva sommarens svala, hade flyttats till källararkivet.

Inga bilder, komplicerad människa, blev snart sjuk och dog, hans litterära verk i källaren. Det verkar nästan som om det var meningen att han skulle glömmas bort. Gud förbjude i så fall.

Vad visste väl jag om de mörka stråken i hans personlighet när jag var en ung gymnasist. Jag valde honom som min första ledfyr. Men vad är väl en författare utan sina mörka stråk? Tack Pär, du var bra!

Lycka är en varm valp skrev Charles M. Schulz, serien Snobbens skapare.

Det kan också vara att ha en varm tax vid sin sida, att ha en egentillverkad pilbåge över axeln, att vara åtta år gammal och njuta av friheten på sitt sommarparadis.

Bilden: Jag med taxen Goofy, en bra kompis som alltid var pigg på upptåg och äventyr.

Handledens skugga framhäver profilen, den kontemplativa blicken visar sig som ett svagt ljusblänk, läpparnas form antyds med en fjäderlätt schattering, den shinglade frisyren avslöjar halslinjen…

Försjunken i sig själv. Hur skulle hon se ut om hon plötsligt vände sig mot betraktaren?

Bara en skiss, 15×15 cm, gjord i Paris 1921, på ett café eller i en ateljé. Ett par kraftiga zickzackande streck för att understryka den lätt kubistiska stilen och några antydningar för själva ansiktsuttrycket. Tecknaren var den då tjugotvåårige konsthögskolestuderanden Reinhold Holtermann. Han skulle senare komma att betraktas som en av sin generations främsta tecknare.

På de flesta normala hotellrum är TV:n placerad så att man kan ligga på sängen och se på TV och samtidigt betrakta sina tår. I det rum jag fick mig tilldelat på Hotel Bavaria hade TV-montören gripits av vanvett. Apparaten hade monterats i ett väggfäste till höger om sängarna, inklämd i ett hörn, i höjd med huvudkudden. Den gick inte att rubba.

Jag blev alltså tvungen att ligga vänd mot väggen och palla upp huvudet med handen för att med värkande nacke kunna se på en undangömd bildskärm.

Jag såg det femtitrettonde avsnittet av ”Der Bergdoktor.” Den unge Florian – eller vad han nu hette – kommer till sjukhuset och överlämnar en enorm bukett med orkidéer i prasslig cellofan till sin sjuka flickvän som just fått veta att hon kommer att bli frisk. Solen skiner in genom fönstret. Hon strålar av lycka; hälsans friska hy börjar återvända. Ljuv musik hörs i bakgrunden och alldeles nyss fick hon en liten hundvalp av sin mamma (kameran zoomar in på hundvalpen som gnäller påpassligt).

Det där med hundvalpsgnället är bara för mycket. Jag byter jag kanal. Jag försöker också byta ställning, men den jag har intagit är den minst plågsamma av det fåtal som står till buds.

”Was ist passiert?” säger Robert Redford till Lena Olin. De är i Havanna. Där talar alla tyska, som bekant. Där säger man inte mañana, man säger Morgenfrüh med Speedy-Gonzáles-accent. Lena Olin ser sorgsen ut. Hennes ögon flödar över av tårar och hennes ansikte är rödflammigt. ”Du kannst nicht die Welt verändern, baby” säger Redford djupsinnigt. Han ser på Olin med hundvalpsögon. Ljuv musik hörs i bakgrunden.

Han har nog rätt, tänker jag, och stänger av TV:n. Jag ligger och tänker. Föreställer mig hur tysk dubbning går till. Undrar hur många omtagningar som krävdes för att få plattityden att sitta som en smäck? Jag ser för mig hur det gick till i ljudstudion: DU kannst nicht die Welt…, Du kannst nicht die WELT…, Du KANNST nicht die Welt… Oh nein, nein, nein, Scheiße, so nicht! Verdammt nochmal! Du kannst nicht die Welt VERÄNDERN, baby.

Jag somnar med värkande nacke.

Löpsedeln ger mig en mental bild av att en våg av kryllande, krälande aliens har gjort halt vid stadsgränsen, otåligt väntande på ett tecken från sin ledare. En vinkning med de skaftförsedda ögonen, och den slemmiga massan sätter sig i rörelse med ett samfällt, entusiastiskt GLURP. På bred front vältrar den sig över stadsgränsen, förtärande allt i sin väg. Rädde sig den som kan. Östgötametropol i panik.

Löpsedeln är från augusti 1990. I somras, 17 år senare, ser jag för första gången en mördarsnigel vid vår sommarstuga i Motala. Det tog lång tid att komma fram. Men nu är jag beredd.

…. parkerar och stiger ur. Jag fortsätter till fots, uppför backen i strålande sol. Jag letar efter min gamla skola. Men låg den verkligen på den här gatan? Min mamma kommer emot mig, hon har köpt sig ett par skor. Så trevligt, vi har ju inte setts på länge. Javisst, ja, du är ju död. Men vi kan väl ta en kaffe nånstans?

Hur kommer det sig att man själv i sovande tillstånd kan iscensätta ett skådespel komplett med aktörer, handling, dynamiskt sceneri, rekvisita, dialog, voice-over och rörliga bilder? Hur kan man vandra kring på gator och torg, köra bil, parkera, gå in i ett varuhus, tala med en expedit, köpa en sak, betala och klaga över att man fått för lite växel tillbaka – fast man ligger och sover hemma i sin säng?

Man sover, innesluten i sig själv, underhållen av sig själv. Mitt sovande jag visar en interaktiv film som jag deltar i som om det vore verklighet. I sömnen reagerar jag på händelser som jag själv spelar upp. Tar ställning till vad olika människor säger till mig. Associationer driver handlingen vidare. Sceneriet förändras. Det som nyss var ljusgården i ett varuhus blir en hotellobby och sedan ett klassrum. Och jag har glömt var jag parkerade bilen. En man kommer fram till mig. Han frågar mig något. Jag svarar inte. I nästa sekund är han borta.

Hur går allt detta till rent neurofysiologiskt? Hur genereras rörliga bilder i hjärnan fast man inte använder ögonen utan blundar och sover? Var uppstår rösterna som man hör, trots att öronen har stängt ned? Den inre monologen går på frihjul. I drömmen är jag fri att göra vad jag vill. Men det blir inte som jag vill, trots att det är jag själv som för handlingen vidare i drömska hallucinationer. I stället ställs jag inför en rad händelser som jag har att ta ställning till.

Ja, jag vet inte. När jag sökt på Internet har jag bara hittat lärda artiklar om vilka av hjärnans olika centra som aktiveras under drömmandet. Inget om hur bilderna uppstår och hur handlingen hålls igång.

Men det var ju i alla fall trevligt att återse min mor.

1948 skrev tidningarna mycket om ljudvallen, och om den man som faktiskt var först med att flyga snabbare än ljudet, amerikanen Chuck Yeager. Som flygbiten liten pojke intresserade jag mig mycket för detta, men att jag en gång skulle träffa denne man, kunde jag naturligtvis inte ana.

Tillfället kom nära femtio år senare när jag var på en internationell presskonferens i Austin, Texas. Det stora elektronikföretaget hade inbjudit Brigadier General Charles Elwood ”Chuck” Yeager som middagstalare.

Inför en ivrigt lyssnande publik (som han trodde bestod av patriotiska Texaner) började han berätta om sin bakgrund. Han flög 64 uppdrag med en P-51 Mustang över Tyskland under andra världskriget och sköt ned 12 plan varav fem på ett enda uppdrag. En gång blev han själv nedskjuten. Han fick se ett jetplan för första gången i sitt liv. Det sköt han också ned. Det var en tysk Me-262, i krigets slutskede. Han berättade leende med tindrande ögon, ungefär som om allt var ett enda härligt pojkboksäventyr, och summerade andra världskriget med något i stil med ”Yeah, we blew those German bastards out of the sky alright”. Några unga tyska journalister bland åhörarna skruvade besvärat på sig. German bastards?

Efter kriget vidtog överljudsflygningarna med raketplanet Bell X-1 och dess efterföljare X-1A. Vid ett tillfälle när han uppnått mer än dubbla ljudhastigheten blev planet instabilt och han förlorade kontrollen på 26000 meters höjd. Planet tumlade runt i alla riktningar, föll okontrollerat 17000 meter på 50 sekunder tills han kunde räta upp det på ca 10000 meters höjd och landa utan vidare intermezzon. Och så vidare.

Han flög ett hundratal ”missions” under Vietnamkriget, i en Martin B-57, ett lätt bombflygplan. Därefter blev han rådgivare åt NASAs astronauter. Och åt författaren Tom Wolfe som skrev ”The Right Stuff”, romanen som sedan blev en Oscarsbelönad film med samma namn, och som handlar om de sju första astronauterna. Chuck blev själv aldrig astronaut eftersom NASA krävde akademiska meriter, och det saknade han, naturbegåvning som han var.

Jag skakade hand med honom. Varför? Mest för han hade överlevt två krig och en karriär som testpilot. Det krävs rätt virke för det. Och så hade jag ju på sätt och vis känt honom sen mina pojkår….

Att byta ut T mot K i ord som t.ex. egentligen och ordentligt har blivit allt vanligare. Trenden har pågått i åratal. Var kommer den ifrån? Är det något provinsiellt? Vid en sökning på Google i augusti 2007 fick egenkligen 880 träffar, igenkligen 1900, ijenkligen 51, eggenkligen 55, ägenkligen 252, ordenkligt 1800, ordänkligt 80, ordenklit 32, änkligen 663 och enkligen 290.

MEN: Vad gäller ordet väsentligt förekommer visserligen 2800 fall av stavningen vesäntligt, men i övrigt har ordet ännu så länge fått vara i fred för manipulatörer och -triser. Det är alltså fritt fram för varianter som vesenkligt och vesenklitt. Men båda två låter lite vesiga, bättre då med vesänkligt.

Kanske rent av vesängklitt? Lite rustikt så där? Smaka på det! Visst ligger det vesängklitt bättre i munnen?

Fältöversten – bostadskvarteret och gallerian på Östermalm i Stockholm – byggdes på 70-talet. Idag anser sig ”Fältan” vara ”det självklara shoppingalternativet med ett 60-tal butiker restauranger, systembolag, bank och bibliotek i en inspirerande och modern miljö”.

Men innan Fältan blev till och stod där som en monumental koloss fanns där något som inte var särskilt inspirerande eller modernt. Det var Kåkstaden, eller rätt och slätt Gropen. Den hade funnits där sedan urminnes tider och bestod av ett gytter av skjul och vedtravar, en bilverkstad, ett åkeri, en bensinstation, ett tomfatslager och några småverkstäder. Detta virrvarr fyllde upp hela det trekantiga, nedsänkta området som begränsades av Erik Dahlbergsallén, Valhallavägen och Värtavägen. Alltihop omgavs av ett rödmålat plank vilket gav gyttret en mer enhetlig look utifrån sett. Åren 1948-1958 kunde jag ur ett fågelperspektiv dagligen observera en hel del av vad som hände därnere.

Från mitt fönster på Värtavägen 10 kunde jag se en skylt med texten ”Abrahamssons Åkeri – Orderkontor” och en annan längre bort: ”Östermalms Skrotlager”. Det fanns också reklamskyltar för diverse exotiska oljefabrikat, ”Gargoyle” och ”Pennzoil” t.ex, eller ”Soudométal” för någon belgisk tillverkare av svetsprodukter med samma namn.

Det var en livlig trafik i Kåkstaden. ”Alex. Zadlers Tomfat” stod det på några av lastbilarna. Och ibland kunde man också se en äldre gentleman med en gammal nordsvensk häst och flakvagn som tycktes ha Kåkstaden som bas för sin verksamhet. Hela dagen var det liv och rörelse. Det dundrade när tomfaten lastades av, bilar körde av och an med osynkade växellådor, och över alltihop hördes det vinande ljudet av en cirkelkapsåg som sågade ved hos vedgubbarna, två trivsamma herrar som sålde ved i ett litet krypin, där de också hade en remdriven maskin som klöv veden som de sedan stoppade i säckar och sålde. Katter jagade råttor bland vedtravarna. Och hundar skällde upprört på katterna.

Emellanåt kunde man se äldre original långsamt vingla sig fram till nedfarten vid Värtavägen, kraftigt lutande åt det ena eller andra hållet. Ibland stod de och höll sig i det rödmålade planket för att hitta en fast punkt i en snurrande värld innan de letade upp krypin där de kunde ta igen sig. Kåkstaden var ingen idyll, men bättre än sitt rykte.

Vad var det för speciellt som tilldrog sig min uppmärksamhet den här dagen när jag tog bilden, jag tror det var våren 1953. Bara tre män som stod på taket till ett av skjulen (mitten av bilden). Mer behövdes inte för att en 13-åring skulle ta en bild med sin Agfa Isolette 6×6. För mig var i alla fall Kåkstaden en inspirerande miljö.

Jag läste nyligen att en oljemålning av Claude Monet (1840 – 1926) sålts på Sotheby’s för 18,5 miljoner pund. Det var en tavla ur hans serie med näckrosmotiv som ropades in för detta fantastiska pris, motsvarande ofattbara 258 miljoner kronor.

Men det är inte främst priset jag tänker på, utan konstnären och hans hem i Giverny, 75 km NV om Paris, där han hämtade inspirationen till sina näckrostavlor. Och som jag besökte i oktober 1995.

Trädgården, som Monet anlade 1883, består egentligen av två delar, dels en anläggning med magnifika prydnadsträd och blomsterplanteringar (rhododendron, azalea, tulpaner, lupiner, agapanthus) i prydliga rader framför huset, dels en vattenträdgård i japansk stil där vita moln speglar sig bland näckrosor, tårpilar och bambu i en sinnlig vattenvärld. Väl värt att besöka!

Monets verk finns utställda i bl.a. Musée Marmottan i Paris.

”Den som inte bryr sig om att dagligen pröva sig själv och lära känna sig själv, han är inte närvarande för sig själv. Men den människa som betraktar sig själv i sina handlingar, liksom han betraktar en annan människa, han placerar verkligen sin person inför sin inre blick och är närvarande för sig själv.”

Det är inte jag som har sagt det, det är Gregorius I, en påve på 500-talet, men jag har alltsedan jag var ung försökt att vara närvarande för mig själv.

Jag har köpt en behändig liten bok som har svaren på alla problem man kan ställas inför. Det är kanske inte alltid så raka svar, men man får i alla fall nya infallsvinklar som man kanske inte tänkt på. Boken känns ungefär som man har en utomstående rådgivare med fräscha idéer, eller en guru med gåtfulla svar som sätter tankarna i rörelse.

Enligt bruksanvisningen ska man lägga den stängda boken framför sig och koncentrera sig i 10 – 15 sekunder på den fråga man vill ställa. Sedan visualiserar man frågan, lägger handen på omslaget och känner med fingret utefter kanten på sidorna (det är lite magi över det här). När man känner att det är dags, öppnar man boken på det ställe som känns rätt och – presto – där står svaret!

Mitt första försök gäller hur jag ska lösa en komplicerad konflikt. Jag koncentrerar mig på frågan, utarbetar den i detalj och visualiserar den. Jag känner utefter sidorna på den 3,5 cm tjocka och fortfarande stängda boken, finner ett grepp, öppnar och finner svaret.

Reconsider your approach. Jag funderar över om min approach har varit rätt och vilka alternativa möjligheter som kan finnas att lösa konflikten, men är inte riktigt nöjd med svaret, så jag försöker igen.

Remove your own obstacles. Där någonstans har jag nog lösningen.

Man kan undra hur pass väl boken fungerar om det gäller ett trivialt problem, till exempel vad man ska ha till middag. Jag ställer frågan: Vad ska vi ha till middag? Jag slår upp boken efter att ha koncentrerat mig av alla krafter och visualiserat TV-kockar, fräsande stekpannor och aptitliga dofter. Så slår jag upp svaret.

A year from now it won’t matter. Nej, det är klart, men vad ska vi ha till middag idag? Jag slår upp på nytt:

Explore it with playful curiosity. Suck. Jag får väl leka ihop någon kulinarisk lösning på egen hand.

Ska jag köpa en GPS-navigator fast jag egentligen inte behöver någon, men det är ju faktiskt en kul pryl?

It would be better to focus on your work. Kort, kärvt och SANT.

Om jag hade en 14-årig dotter som säger att hon ska gå på ett föräldrafritt party hos en kamrat och sedan sova över. Ett känt dilemma för många föräldrar. Hur skulle jag ställa mig till det? Jag prövar olika svar:

Svar 1: There is a substantial link to another situation.

Svar 2: Related issues may surface.

Svar 3: It’s not worth a struggle.

Tja, inte blev jag klokare. De första två svaren antyder närvaron av följdproblem. Det tredje att lösningen är att inte ta fajten. Tur att jag inte har någon 14-årig dotter… Jag försöker en fjärde gång, bara för att testa:

Svar 4: Don’t get caught up in your own emotions.

Ett svar så gott som något.

The Book of Answers av Carol Bolt, www.hyperionbooks.com

Jag köpte mitt exemplar i Akademibokhandeln.

Carol Bolt har skrivit två andra böcker på ungefär samma tema.

1) Flygplan som råkar ut för bränslebrist störtar omedelbart mot marken i brant vinkel medan piloten sliter med spakar som inte låter sig rubbas.

2) Svenska kvinnor heter (typ) Gilde Olsen.

3) Bilar som kolliderar med fasta föremål flyger alltid snett uppåt i en skruvande rörelse och landar i ett eldhav.

4) Före detta älskarinnor och neurotiska exfruar går alltid i vägen för dödande kulor som varit ämnade för deras tidigare partner. Döden inträder så snart offret fått fram orden ”Darling, where did we go wrong?”

5) Ett karakteristiskt drag hos kriminalinspektörer är deras morbida vana att besöka excentriska rättsobducenter just när dessa intar en lätt förtäring intill mordoffret.

6) Försök till dataintrång bemöts alltid med orden ACCESS DENIED blinkande över en tredjedel av skärmytan. Låt dig inte luras av detta grötmyndiga meddelande. Varenda tonåring knappar in rätt lösenord efter tre försök.

7) När du via radion får höra att världskrig utbrutit behöver du inte höra nyheten till slut. En tongivande person i din närhet kommer att stänga av apparaten mitt i sändningen och själv tala om vad du skall göra.

8) Privatdetektiver kan rutinmässigt begära registerutdrag per mobiltelefon från någon alltid tillgänglig kontakt inom poliskåren.

9) Strävsamma äldre butiksinnehavare med tysk-amerikansk accent faller alltid offer för samvetslösa gangsters beväpnade med avsågade hagelgevär.

10) Även om du hänger dig fast med fingrar och naglar vid den högsta kanten av en trehundra meter djup ravin medan någon stampar på dina händer med stålskodda kängor behöver det inte vara kört.