Jag är tolv år på det trettonde. Den här gråmulna dagen har jag gått ned till hamnen, ut på den norra piren. Jag har varit där många gånger förut och stått på kajen, intill båtarna och lyssnat till suset från fiskarnas blåslampor som värmer upp tändkulemotorerna, sett besättningarna göra loss och båtarna styra ut genom gattet mellan pirarmarna. Jag har på mig en svart oljerock, en regnrock av ett tjockt och styvt, lite småklibbigt material.
En båt är på väg in. Regnet har just upphört och de mörka molnen är på väg ut över Hanöbukten. Nu bryter solen fram och lyser upp båten. Den är vit och i fören står det SIN och ett nummer. I kölvattnet svävar några måsar, zinkvita mot blygrå moln. Nu styr båten in i hamnen, nästan på tomgång. Farten avtar. När båten glider in mot kajkanten ökar ljudet från tändkulemotorn plötsligt i snabb takt när skepparen slår back och det kokar upp vatten vid propellern. En tät ström av blå, perfekta rökringar far ut ur det grova avgasröret bredvid styrhytten. Sedan blir det tyst. En man hoppar över på den regnvåta kajen och gör fast. Jag frågar om dom fått någon fisk. Naj, vi haur baura vatt ude å sitt te’ garnen. Jag önskar att jag hade varit med därute på båten. Men det är väl bara något att drömma om. Jag frågar därför om man kan meta i hamnen och vilken fisk som då kan tänkas nappa. Svaret blir kort:
– Id.
Några dagar senare går drömmen dock i uppfyllelse. Jag får följa med ut i en fiskebåt en kväll. Det är några som skall ut och spinnfiska. Det är stiltje. Vi går ut en bra bit från hamnen, skepparen stoppar motorn och båten ligger och häver sig tyst i den sugande dyningen. Ljuden från männen som rör sig av och an över däcket framträder tydligare nu. Spinnspöna tas fram. Det börjar skymma och stjärnorna tänds, en efter en. Vi ligger stilla i dyningen halvannan timme medan allt fler stjärnor dyker upp på himlavalvet och det blir svalare och fuktigare. De vuxna talar med låga röster och rör sig försiktigt för att inte skrämma bort fisken. Några röker, en fickplunta går runt. En stilla frid infinner sig, men fisken är inte på hugget just i kväll.
Till min glädje ber skepparen mig ta rorkulten när vi skall hem igen. Han pekar ut en stjärna och säger att jag skall styra efter den. När vi kommer närmare Vitemölla styr jag efter den lilla fyren vid hamninloppet. Den södra piränden blir synlig så småningom. Den är vitmålad för att synas bättre i mörkret. Det är en bra kväll i mitt unga liv. En av mina drömmar har gått i uppfyllelse.
Det var den sommaren två svenska militärplan, en Tp79:a och en Tp47:a, mera kända som DC3:an och Catalinan, sköts ned av Sovjetiskt jaktflyg.
