I det här vackra trähuset i Hersby, Lidingö bodde jag med mina föräldrar några år på fyrtiotalet. Det hade fraktats i nedmonterat skick från Bergslagen och sedan byggts upp på plats. Men någonting hade gått snett vid uppmonteringen och ett par detaljer saknades, eller hade fogats ihop på ett felaktigt sätt. Detta blev med tiden uppenbart.
Pappa var konstnär och hade sin terpentindoftande ateljé uppe på övervåningen i husets högra del. När familjens tax, den envise men trofaste Goofy, gick över det sviktande ateljégolvet gungade kristallkronan i vardagsrummet inunder så att prismorna klirrade. Detta fann min kära mamma högst oroande. Skulle herr konstnären komma nedbrakandes med staffli, penslar, envis tax och allt genom innertaket och riva kristallkronan med sig i fallet?
Något annat som oroade mamma särskilt var de talrika råttorna i källaren. De var av en stor, exceptionellt välnärd och lurvig sort. Stora som harar tyckte mamma, och definitivt inte trivsamma. Pappa satte därför ut en råttfälla. Det var en stor bur av kycklingnät där råttorna, lockade av en generöst tilltagen ostkant, klättrade upp för en ramp och föll pladask ned genom en fallucka. De fångades alltså levande, och avsikten var att därefter sänka ned hela buren i vattentunnan vid knuten och dränka dem. Så gjorde i alla fall gårdskarlen på mina farföräldrars herrgård på Värmdö, och så hade det gjorts i alla tider.
Min pappa var dock sedan barndomen en stor djurvän och kunde inte förmå sig till denna drastiska åtgärd utan släppte ut råttorna i det fria stället. Varje morgon tömde han alltså buren på sitt innehåll, satte i en ny ostbit, och bar tillbaka buren till källaren.
De allt fetare råttorna var läraktiga och tyckte det var värt omaket att falla pladask och tillbringa en natt i buren för att få sig en ostkant, kan man förmoda. Ett krångligt sätt att föda upp råttor på, tyckte mamma. Och onödigt att använda kristidens ransoneringskuponger på ost för att råttorna skulle frodas och förökas.
1947 flyttade vi därifrån till Östermalm och huset köptes av dirigenten och kompositören Sten Frykberg som fick ta hand om råttornas vidare öden och det sviktande ateljégolvet. Vi hoppades att han inte skulle ställa ett tungt piano på övervåningen…
Nu har de nuvarande ägarna säkert fått ordning på huset. Det ser nu mycket prydligt och attraktivt ut…
