….och till den kåkstad som fanns där som jag har berättat om tidigare, se min blogg 2007-09-30. Jag kände mig inte riktigt färdig med Kåkstaden och trakten kring Karlaplan på femtiotalet, så här kommer lite mer.
Kåkstaden var alltså en ruffig trekantig enklav belägen där shoppinggallerian Fältöversten nu ligger. Det var en i huvudsak fredlig och aktiv miljö av småindustrier, betydligt fredligare än det mer beryktade Lugnets industriområde i Södra hammarbyhamnen, men hela tiden fanns oron över att elden skulle komma lös bland alla vedtravar och skjul. Det gjorde den då och då, på grund av svetsloppor, oaktsamhet eller fylleri, men man lyckades alltid släcka innan den fick någon vidare spridning.
En gång tog det eld i några skjul mot Värtavägen; det var i början av femtiotalet, tror jag. Det var på kvällen och från mitt fönster en trappa upp på andra sidan gatan kunde jag se höga eldslågor och virvlande gnistor stiga upp ungefär vid lastbilen på bilden. Det såg hotande ut, och branden kunde mycket väl ha fått näring av de många vedtravar, acetylentuber och tomfat (med oljerester) som fanns där. Jag var liten då och tyckte att det nog var säkrast att plocka ihop mina favoritleksaker och ha dem till hands om man skulle tvingas lämna huset, men Östermalms brandkår var snabbt på plats och gjorde sitt jobb.
I bakgrunden syns Gärdets luftiga funkisbebyggelse och Tessinparkens anslutning mot Valhallavägen. Mellan träden på Valhallavägens mittremsa gick spårvagn nummer 4 ut mot ändhållplatsen Hakberget och därefter tillbaka i en stor halvcirkel via Västerbron mot Vitabergsparken. Det var en modern blå spårvagn av typen Mustang.
Valhallavägen var en vattendelare mellan gammalt och nytt. Runt Karlaplan rådde en annan tid – min pappas tid – tyckte jag, som då var 11-12 år och hade ett barns diffusa uppfattning om olika tidsepoker. Pappa, som var född 1899, brukade berätta att han i skolåldern ofta mötte August Strindberg iförd hög hatt. Min pappa gick nämligen i Norra Latin, inte långt från Strindbergs sista bostad, Blå tornet, på Drottninggatan 85. Det var ”bara” fyrtio år sedan. Men antikt, tyckte jag, som kände mig modern. Outsägligt mossigt. Det fanns mycket som var gammalt och strindbergskt kring Karlaplan, där han ju faktiskt också hade bott i början av förra seklet. Till det gammalmodiga hörde de skraltiga och gnisslande spårvagnarna med snirkliga 2:or och 7:or till exempel.
Bussarna i trakten var trådbussarna 41 och 42, och dieselbussarna 52 och 56. Trådbussarna tappade ofta kontakten med sina trådar i svängen runt Karlaplan, och konduktören fick då gå ut och sätta strömavtagarna, ”spröten”, på plats mot luftledningarna igen. Ofta stannade äldre herrar upp för att storögt begapa denna kvasihändelse.
Antikt eller inte, faktum var att man kunde få se hästar dragandes på flyttlass bland biltrafiken på Valhallavägen. Man såg också springschasar som i flaxande solkiga arbetsförkläden cyklade omkring med en bred pakethållare framtill där de hade varorna i en stor korg. Ibland höll de inte i styret utan körde omkring med händerna i byxfickorna och tillbakalutad hållning med ett överlägset ansiktsutryck och med en vissling på läpparna. De körde ut matvarorna till dem som inte gick och handlade själva. Mjölkflaskorna bars ut till ”abonnenterna” varje morgon, utom söndag, och sattes utanför köksdörrarna i trapphusen. Portkoder var inte uppfunna ännu, i stället fanns det portvakter av båda könen. Gemensamt för båda sorterna var en plikttrogen vresighet och uppfattningen att barn inte fick leka någonstans på deras domäner. Åthutningar utdelades oprovocerat, i preventivt syfte, för att stävja ofog.
Jag fick ofta gå och handla bröd och mejerier i Mjölkcentralens butik i Värtavägen 16 (sur innehavare), eller i NEN-butiken (Nils Erhard Nilssons mejeri) på Wittstocksgatan (snälla tanter). Rengöringsmedel, kemikalier osv. inhandlades i ”Drogeriet Lärkan” en halvtrappa ned på Lützengatan, och tidningar och pappersvaror i tobaksaffären på samma gata, också en halvtrappa ned. Tobaksaffären hade en cigarrtändare på väggen. Det var ett långt, ledat skaft med ett slitet trähandtag och en liten tänd gaslåga i änden. Den såg avgjort antik ut.
Snabbköpen var väl knappt uppfunna ännu. Det rådde ett slags kvardröjande fyrtiotal, eller rent av reminiscenser av ett förkrigssverige, fast man ju hunnit en liten bit in på femtitalet. Många bilar var också av förkrigstyp, till exempel DKW, spånkorgen kallad för att dess huvudsakliga beståndsdelar var trä, plywood och papp. Ett annat exempel var en ökänd rostburk av märket Hansa-Borgward.
Det fanns cykelverkstäder med ingång via en källartrappa från gatan och så fanns det ”Karlaplans laddningsstation”, ett ställe där man lämnade in sina bilbatterier för laddning och där oredan och den ingrodda solkigheten var lika påtaglig som hos cykelreparatörerna. Jag minns att jag tittade in där en gång för att se hur laddning gick till och talade med en voluminös man med aningen utstående ögon iförd en fläckig overall. Han tog sig tid med mig och berättade vänligt om batterivätskor, laddningsspänning, densiteter och sulfatering. Hans lilla batterivärld var som ett grovlaboratorium, tyckte jag, med glasbehållare, frätande syror och laddningsprovare av glas. Han sade något om kemi och ”dekokter som man ju läser om i gamla romaner som Greven av Monte-Cristo.” Jag fattade inte så värst mycket, men sambandet mellan puttrande dekokter på Karlaplan och Greven av Monte-Cristo öppnade ju onekligen ett äventyrligt perspektiv, om än något dunkelt…
Bilden: Kåkstaden sedd från Värtavägen. Foto: S. Holtermann, cirka 1953.
