Nån sorts blogg om ditt & datt

På de flesta normala hotellrum är TV:n placerad så att man kan ligga på sängen och se på TV och samtidigt betrakta sina tår. I det rum jag fick mig tilldelat på Hotel Bavaria hade TV-montören gripits av vanvett. Apparaten hade monterats i ett väggfäste till höger om sängarna, inklämd i ett hörn, i höjd med huvudkudden. Den gick inte att rubba.

Jag blev alltså tvungen att ligga vänd mot väggen och palla upp huvudet med handen för att med värkande nacke kunna se på en undangömd bildskärm.

Jag såg det femtitrettonde avsnittet av ”Der Bergdoktor.” Den unge Florian – eller vad han nu hette – kommer till sjukhuset och överlämnar en enorm bukett med orkidéer i prasslig cellofan till sin sjuka flickvän som just fått veta att hon kommer att bli frisk. Solen skiner in genom fönstret. Hon strålar av lycka; hälsans friska hy börjar återvända. Ljuv musik hörs i bakgrunden och alldeles nyss fick hon en liten hundvalp av sin mamma (kameran zoomar in på hundvalpen som gnäller påpassligt).

Det där med hundvalpsgnället är bara för mycket. Jag byter jag kanal. Jag försöker också byta ställning, men den jag har intagit är den minst plågsamma av det fåtal som står till buds.

”Was ist passiert?” säger Robert Redford till Lena Olin. De är i Havanna. Där talar alla tyska, som bekant. Där säger man inte mañana, man säger Morgenfrüh med Speedy-Gonzáles-accent. Lena Olin ser sorgsen ut. Hennes ögon flödar över av tårar och hennes ansikte är rödflammigt. ”Du kannst nicht die Welt verändern, baby” säger Redford djupsinnigt. Han ser på Olin med hundvalpsögon. Ljuv musik hörs i bakgrunden.

Han har nog rätt, tänker jag, och stänger av TV:n. Jag ligger och tänker. Föreställer mig hur tysk dubbning går till. Undrar hur många omtagningar som krävdes för att få plattityden att sitta som en smäck? Jag ser för mig hur det gick till i ljudstudion: DU kannst nicht die Welt…, Du kannst nicht die WELT…, Du KANNST nicht die Welt… Oh nein, nein, nein, Scheiße, so nicht! Verdammt nochmal! Du kannst nicht die Welt VERÄNDERN, baby.

Jag somnar med värkande nacke.

Löpsedeln ger mig en mental bild av att en våg av kryllande, krälande aliens har gjort halt vid stadsgränsen, otåligt väntande på ett tecken från sin ledare. En vinkning med de skaftförsedda ögonen, och den slemmiga massan sätter sig i rörelse med ett samfällt, entusiastiskt GLURP. På bred front vältrar den sig över stadsgränsen, förtärande allt i sin väg. Rädde sig den som kan. Östgötametropol i panik.

Löpsedeln är från augusti 1990. I somras, 17 år senare, ser jag för första gången en mördarsnigel vid vår sommarstuga i Motala. Det tog lång tid att komma fram. Men nu är jag beredd.

…. parkerar och stiger ur. Jag fortsätter till fots, uppför backen i strålande sol. Jag letar efter min gamla skola. Men låg den verkligen på den här gatan? Min mamma kommer emot mig, hon har köpt sig ett par skor. Så trevligt, vi har ju inte setts på länge. Javisst, ja, du är ju död. Men vi kan väl ta en kaffe nånstans?

Hur kommer det sig att man själv i sovande tillstånd kan iscensätta ett skådespel komplett med aktörer, handling, dynamiskt sceneri, rekvisita, dialog, voice-over och rörliga bilder? Hur kan man vandra kring på gator och torg, köra bil, parkera, gå in i ett varuhus, tala med en expedit, köpa en sak, betala och klaga över att man fått för lite växel tillbaka – fast man ligger och sover hemma i sin säng?

Man sover, innesluten i sig själv, underhållen av sig själv. Mitt sovande jag visar en interaktiv film som jag deltar i som om det vore verklighet. I sömnen reagerar jag på händelser som jag själv spelar upp. Tar ställning till vad olika människor säger till mig. Associationer driver handlingen vidare. Sceneriet förändras. Det som nyss var ljusgården i ett varuhus blir en hotellobby och sedan ett klassrum. Och jag har glömt var jag parkerade bilen. En man kommer fram till mig. Han frågar mig något. Jag svarar inte. I nästa sekund är han borta.

Hur går allt detta till rent neurofysiologiskt? Hur genereras rörliga bilder i hjärnan fast man inte använder ögonen utan blundar och sover? Var uppstår rösterna som man hör, trots att öronen har stängt ned? Den inre monologen går på frihjul. I drömmen är jag fri att göra vad jag vill. Men det blir inte som jag vill, trots att det är jag själv som för handlingen vidare i drömska hallucinationer. I stället ställs jag inför en rad händelser som jag har att ta ställning till.

Ja, jag vet inte. När jag sökt på Internet har jag bara hittat lärda artiklar om vilka av hjärnans olika centra som aktiveras under drömmandet. Inget om hur bilderna uppstår och hur handlingen hålls igång.

Men det var ju i alla fall trevligt att återse min mor.

1948 skrev tidningarna mycket om ljudvallen, och om den man som faktiskt var först med att flyga snabbare än ljudet, amerikanen Chuck Yeager. Som flygbiten liten pojke intresserade jag mig mycket för detta, men att jag en gång skulle träffa denne man, kunde jag naturligtvis inte ana.

Tillfället kom nära femtio år senare när jag var på en internationell presskonferens i Austin, Texas. Det stora elektronikföretaget hade inbjudit Brigadier General Charles Elwood ”Chuck” Yeager som middagstalare.

Inför en ivrigt lyssnande publik (som han trodde bestod av patriotiska Texaner) började han berätta om sin bakgrund. Han flög 64 uppdrag med en P-51 Mustang över Tyskland under andra världskriget och sköt ned 12 plan varav fem på ett enda uppdrag. En gång blev han själv nedskjuten. Han fick se ett jetplan för första gången i sitt liv. Det sköt han också ned. Det var en tysk Me-262, i krigets slutskede. Han berättade leende med tindrande ögon, ungefär som om allt var ett enda härligt pojkboksäventyr, och summerade andra världskriget med något i stil med ”Yeah, we blew those German bastards out of the sky alright”. Några unga tyska journalister bland åhörarna skruvade besvärat på sig. German bastards?

Efter kriget vidtog överljudsflygningarna med raketplanet Bell X-1 och dess efterföljare X-1A. Vid ett tillfälle när han uppnått mer än dubbla ljudhastigheten blev planet instabilt och han förlorade kontrollen på 26000 meters höjd. Planet tumlade runt i alla riktningar, föll okontrollerat 17000 meter på 50 sekunder tills han kunde räta upp det på ca 10000 meters höjd och landa utan vidare intermezzon. Och så vidare.

Han flög ett hundratal ”missions” under Vietnamkriget, i en Martin B-57, ett lätt bombflygplan. Därefter blev han rådgivare åt NASAs astronauter. Och åt författaren Tom Wolfe som skrev ”The Right Stuff”, romanen som sedan blev en Oscarsbelönad film med samma namn, och som handlar om de sju första astronauterna. Chuck blev själv aldrig astronaut eftersom NASA krävde akademiska meriter, och det saknade han, naturbegåvning som han var.

Jag skakade hand med honom. Varför? Mest för han hade överlevt två krig och en karriär som testpilot. Det krävs rätt virke för det. Och så hade jag ju på sätt och vis känt honom sen mina pojkår….

Att byta ut T mot K i ord som t.ex. egentligen och ordentligt har blivit allt vanligare. Trenden har pågått i åratal. Var kommer den ifrån? Är det något provinsiellt? Vid en sökning på Google i augusti 2007 fick egenkligen 880 träffar, igenkligen 1900, ijenkligen 51, eggenkligen 55, ägenkligen 252, ordenkligt 1800, ordänkligt 80, ordenklit 32, änkligen 663 och enkligen 290.

MEN: Vad gäller ordet väsentligt förekommer visserligen 2800 fall av stavningen vesäntligt, men i övrigt har ordet ännu så länge fått vara i fred för manipulatörer och -triser. Det är alltså fritt fram för varianter som vesenkligt och vesenklitt. Men båda två låter lite vesiga, bättre då med vesänkligt.

Kanske rent av vesängklitt? Lite rustikt så där? Smaka på det! Visst ligger det vesängklitt bättre i munnen?

Fältöversten – bostadskvarteret och gallerian på Östermalm i Stockholm – byggdes på 70-talet. Idag anser sig ”Fältan” vara ”det självklara shoppingalternativet med ett 60-tal butiker restauranger, systembolag, bank och bibliotek i en inspirerande och modern miljö”.

Men innan Fältan blev till och stod där som en monumental koloss fanns där något som inte var särskilt inspirerande eller modernt. Det var Kåkstaden, eller rätt och slätt Gropen. Den hade funnits där sedan urminnes tider och bestod av ett gytter av skjul och vedtravar, en bilverkstad, ett åkeri, en bensinstation, ett tomfatslager och några småverkstäder. Detta virrvarr fyllde upp hela det trekantiga, nedsänkta området som begränsades av Erik Dahlbergsallén, Valhallavägen och Värtavägen. Alltihop omgavs av ett rödmålat plank vilket gav gyttret en mer enhetlig look utifrån sett. Åren 1948-1958 kunde jag ur ett fågelperspektiv dagligen observera en hel del av vad som hände därnere.

Från mitt fönster på Värtavägen 10 kunde jag se en skylt med texten ”Abrahamssons Åkeri – Orderkontor” och en annan längre bort: ”Östermalms Skrotlager”. Det fanns också reklamskyltar för diverse exotiska oljefabrikat, ”Gargoyle” och ”Pennzoil” t.ex, eller ”Soudométal” för någon belgisk tillverkare av svetsprodukter med samma namn.

Det var en livlig trafik i Kåkstaden. ”Alex. Zadlers Tomfat” stod det på några av lastbilarna. Och ibland kunde man också se en äldre gentleman med en gammal nordsvensk häst och flakvagn som tycktes ha Kåkstaden som bas för sin verksamhet. Hela dagen var det liv och rörelse. Det dundrade när tomfaten lastades av, bilar körde av och an med osynkade växellådor, och över alltihop hördes det vinande ljudet av en cirkelkapsåg som sågade ved hos vedgubbarna, två trivsamma herrar som sålde ved i ett litet krypin, där de också hade en remdriven maskin som klöv veden som de sedan stoppade i säckar och sålde. Katter jagade råttor bland vedtravarna. Och hundar skällde upprört på katterna.

Emellanåt kunde man se äldre original långsamt vingla sig fram till nedfarten vid Värtavägen, kraftigt lutande åt det ena eller andra hållet. Ibland stod de och höll sig i det rödmålade planket för att hitta en fast punkt i en snurrande värld innan de letade upp krypin där de kunde ta igen sig. Kåkstaden var ingen idyll, men bättre än sitt rykte.

Vad var det för speciellt som tilldrog sig min uppmärksamhet den här dagen när jag tog bilden, jag tror det var våren 1953. Bara tre män som stod på taket till ett av skjulen (mitten av bilden). Mer behövdes inte för att en 13-åring skulle ta en bild med sin Agfa Isolette 6×6. För mig var i alla fall Kåkstaden en inspirerande miljö.

Jag läste nyligen att en oljemålning av Claude Monet (1840 – 1926) sålts på Sotheby’s för 18,5 miljoner pund. Det var en tavla ur hans serie med näckrosmotiv som ropades in för detta fantastiska pris, motsvarande ofattbara 258 miljoner kronor.

Men det är inte främst priset jag tänker på, utan konstnären och hans hem i Giverny, 75 km NV om Paris, där han hämtade inspirationen till sina näckrostavlor. Och som jag besökte i oktober 1995.

Trädgården, som Monet anlade 1883, består egentligen av två delar, dels en anläggning med magnifika prydnadsträd och blomsterplanteringar (rhododendron, azalea, tulpaner, lupiner, agapanthus) i prydliga rader framför huset, dels en vattenträdgård i japansk stil där vita moln speglar sig bland näckrosor, tårpilar och bambu i en sinnlig vattenvärld. Väl värt att besöka!

Monets verk finns utställda i bl.a. Musée Marmottan i Paris.

”Den som inte bryr sig om att dagligen pröva sig själv och lära känna sig själv, han är inte närvarande för sig själv. Men den människa som betraktar sig själv i sina handlingar, liksom han betraktar en annan människa, han placerar verkligen sin person inför sin inre blick och är närvarande för sig själv.”

Det är inte jag som har sagt det, det är Gregorius I, en påve på 500-talet, men jag har alltsedan jag var ung försökt att vara närvarande för mig själv.

Jag har köpt en behändig liten bok som har svaren på alla problem man kan ställas inför. Det är kanske inte alltid så raka svar, men man får i alla fall nya infallsvinklar som man kanske inte tänkt på. Boken känns ungefär som man har en utomstående rådgivare med fräscha idéer, eller en guru med gåtfulla svar som sätter tankarna i rörelse.

Enligt bruksanvisningen ska man lägga den stängda boken framför sig och koncentrera sig i 10 – 15 sekunder på den fråga man vill ställa. Sedan visualiserar man frågan, lägger handen på omslaget och känner med fingret utefter kanten på sidorna (det är lite magi över det här). När man känner att det är dags, öppnar man boken på det ställe som känns rätt och – presto – där står svaret!

Mitt första försök gäller hur jag ska lösa en komplicerad konflikt. Jag koncentrerar mig på frågan, utarbetar den i detalj och visualiserar den. Jag känner utefter sidorna på den 3,5 cm tjocka och fortfarande stängda boken, finner ett grepp, öppnar och finner svaret.

Reconsider your approach. Jag funderar över om min approach har varit rätt och vilka alternativa möjligheter som kan finnas att lösa konflikten, men är inte riktigt nöjd med svaret, så jag försöker igen.

Remove your own obstacles. Där någonstans har jag nog lösningen.

Man kan undra hur pass väl boken fungerar om det gäller ett trivialt problem, till exempel vad man ska ha till middag. Jag ställer frågan: Vad ska vi ha till middag? Jag slår upp boken efter att ha koncentrerat mig av alla krafter och visualiserat TV-kockar, fräsande stekpannor och aptitliga dofter. Så slår jag upp svaret.

A year from now it won’t matter. Nej, det är klart, men vad ska vi ha till middag idag? Jag slår upp på nytt:

Explore it with playful curiosity. Suck. Jag får väl leka ihop någon kulinarisk lösning på egen hand.

Ska jag köpa en GPS-navigator fast jag egentligen inte behöver någon, men det är ju faktiskt en kul pryl?

It would be better to focus on your work. Kort, kärvt och SANT.

Om jag hade en 14-årig dotter som säger att hon ska gå på ett föräldrafritt party hos en kamrat och sedan sova över. Ett känt dilemma för många föräldrar. Hur skulle jag ställa mig till det? Jag prövar olika svar:

Svar 1: There is a substantial link to another situation.

Svar 2: Related issues may surface.

Svar 3: It’s not worth a struggle.

Tja, inte blev jag klokare. De första två svaren antyder närvaron av följdproblem. Det tredje att lösningen är att inte ta fajten. Tur att jag inte har någon 14-årig dotter… Jag försöker en fjärde gång, bara för att testa:

Svar 4: Don’t get caught up in your own emotions.

Ett svar så gott som något.

The Book of Answers av Carol Bolt, www.hyperionbooks.com

Jag köpte mitt exemplar i Akademibokhandeln.

Carol Bolt har skrivit två andra böcker på ungefär samma tema.

1) Flygplan som råkar ut för bränslebrist störtar omedelbart mot marken i brant vinkel medan piloten sliter med spakar som inte låter sig rubbas.

2) Svenska kvinnor heter (typ) Gilde Olsen.

3) Bilar som kolliderar med fasta föremål flyger alltid snett uppåt i en skruvande rörelse och landar i ett eldhav.

4) Före detta älskarinnor och neurotiska exfruar går alltid i vägen för dödande kulor som varit ämnade för deras tidigare partner. Döden inträder så snart offret fått fram orden ”Darling, where did we go wrong?”

5) Ett karakteristiskt drag hos kriminalinspektörer är deras morbida vana att besöka excentriska rättsobducenter just när dessa intar en lätt förtäring intill mordoffret.

6) Försök till dataintrång bemöts alltid med orden ACCESS DENIED blinkande över en tredjedel av skärmytan. Låt dig inte luras av detta grötmyndiga meddelande. Varenda tonåring knappar in rätt lösenord efter tre försök.

7) När du via radion får höra att världskrig utbrutit behöver du inte höra nyheten till slut. En tongivande person i din närhet kommer att stänga av apparaten mitt i sändningen och själv tala om vad du skall göra.

8) Privatdetektiver kan rutinmässigt begära registerutdrag per mobiltelefon från någon alltid tillgänglig kontakt inom poliskåren.

9) Strävsamma äldre butiksinnehavare med tysk-amerikansk accent faller alltid offer för samvetslösa gangsters beväpnade med avsågade hagelgevär.

10) Även om du hänger dig fast med fingrar och naglar vid den högsta kanten av en trehundra meter djup ravin medan någon stampar på dina händer med stålskodda kängor behöver det inte vara kört.