Som liten grabb var jag intresserad av flygning. Jag läste några Bigglesböcker, men det var först i 30-årsåldern som jag tog flygcertifikat. En av mina lärare under utbildningstiden hette Olle (har jag för mig) och var en före detta fältflygare/stridspilot. Han brukade säga att privatflygare inte har några intressanta erfarenheter av flygning. Därför måste dom ha ett antal Biggleshistorier på lager som dom kan berätta för varandra, sa han. Privat-Biggles meets privat-Biggles. Myth-building, you know. That sort of thing.
Jag flög några gånger med Olle. Han var lugn och avspänd, pedagogisk och alltid iförd en brun skinnjacka. Jag minns särskilt ett av mina övningspass med Olle. Det var lördag och jag hade övat urgång ur onormala lägen. På vår flygning hem mot Bromma är det molnigt och vi har inte marksikt. Regnstänk pärlar över vindrutan och driver ut mot kanterna. Grått överallt. Vi flyger en Scottish Aviation Beagle BT121 mellan två molnskikt i ett ödsligt gråvitt sken. NAV-radion är inställd på Nackafyren som dovt tutar fram morsebokstäverna N A K i långsam rytm, da-ditt …. ditt-da ….. da-di-da. Det regelbundet återkommande ljudet förstärker det ödsliga intrycket. Som en mistlur i dimma.
Då dyker det plötsligt upp en reva i det gråa stratustäcket under oss. I molnöppningen ser vi ett litet fartyg som stävar ut ur Södertäljeviken. Olle får en ingivelse, säger plötsligt ”jag flyger” och tar kontrollen över planet, mjukt, fast och bestämt. Som den skärpta kontrollen över en häst inför anridningen mot ett hinder, tänker jag. Jag anar plötsligt varför de första flygarna rekryterades från kavalleriet.
Vi dyker nedåt mot fartyget som växer till sig i storlek. Det är ett litet ljusgrått lastfartyg med gula master och lastbommar. Vi sveper in snett akterifrån. Just när Olle skulle ha fyrat av våra attackraketer – om vi hade haft några – rätar han upp planet tvärt, skevar mjukt åt höger och hojtar: ”Han skulle inte haft en chans om det hade varit allvar!”
Men nu var det inte allvar…
– But we made a mock attack on a cargo ship today, Biggles said, a smile spreading across his face. Not much to tell, really…
