August Strindberg vistades 1890-91 på den gård som några få år senare kom att tillhöra mina farföräldrar, nämligen Brevik på Värmdön.
I början av november 1890 anländer han med ångfartyget Strömma Kanal till Breviks brygga. Gården består av huvudbyggnad, två flyglar på ömse sidor av en gårdsplan med höga lönnar, och ett flertal andra bostäder och uthus på den stora parktomten. Värdfolket tar emot och installerar honom i den så kallade Sjöflygeln.
Strindberg blir inackorderad, följer en strikt rutin och går dagliga promenader omkring Brevik, grubblande och misstänksam mot alla. För att skydda sig själv och sitt lilla kapital, som han numera alltid bär på sig, har han en revolver i fickan. Han misstänker att någon vill förgifta honom och gör då och då kemiska analyser av maten. Han låser alla dörrar om sig. När han är utomhus låser han ytterdörren, binder ett snöre om låsen och förseglar med lack. Under promenaderna studerar han bland annat de höga lönnarna i höststormen och utför diverse experiment med att utvinna elektricitet ur deras rörelser. Han leder trådar från de närmaste grenarna, in genom ett av fönstren i flygeln och sedan till en apparat under en glaskupa.
Kvasivetenskapliga experiment, grubblerier och brevskrivande håller Strindberg sysselsatt under dagarna, men när mörkret kommer och han skall gå till sängs blir den stackars paranoikern orolig.
Jag kan själv föreställa mig hur Strindbergs sänggående måste ha varit, för jag har sovit i samma flygel när jag var 6-10 år, med i stort sätt samma grundmöblering, och där har jag lekt och undersökt alla vinklar och vrår. I ljuset av en fotogenlampa ovanpå kommoden och till ljudet från en susande kakelugn, där brinnande vedträn då och då knäpper till, kryper man ned i en kall, aningen fuktig och hög säng. Strindbergs säng var av samma slag som den jag hade där i flygeln (kanske rent av samma säng?), en traditionell viktoriansk säng med sängknoppar av mässing. Men det var inte kylan, fukten och höstmörkret utanför som gjorde Strindberg så illa till mods.
Det var det där med mässingsknopparna.
Han fruktade att hans förföljare (frimurarna?) hade mixtrat med mässingsknopparna så att de fungerade som elektriska poler i något slags helvetesmaskin. Det måste ha känts för ”djefligt” att gå och lägga sig. Men han skrufvade bort sängknopparne först, det har min far berättat för mig, och det hade han hört av sina föräldrar som hade hört det från Strindbergs värdfolk. Så det är säkert sant.
Bilden: Säng av Viktoriansk typ, med mässingsknoppar
