Året är 1955. Moderna tider utbryter. Hittills hade Radiotjänst (som Sveriges Radio hette på den tiden) endast haft en kanal och några konkurrerande svenska kanaler fanns icke. Nu stod man i begrepp att introducera P2 och därmed fördubbla utbudet. En häpnadsväckande generositet!
Åtminstone jag hoppades – som dåtida tonåring – på att få höra något annat än ”gammal dansmusik” med på sin höjd polka och schottis, ”grammofontimmen” med sin avslutande Florentinermarsch (typ), ”dagens dikt”, och Radioteatern med Tora Teje och Karin Kavli.
För familjen innebar detta att vår mahognypjäs till radiogrammofon, som bara kunde prestera MV, LV och KV, inte kunde användas för att ta emot P2 som sändes på FM. Och nu skulle det bli provsändningar.
Vi vände oss därför till släktens teknikus, morbror Calle. Han sa att vi måste skaffa oss en FM-tillsats. En sådan anskaffades prompt och nu var det dags att installera den, samma dag som den officiella invigningen av den förmodat gloriösa andra kanalen ägde rum.
Han kopplar ihop den med radiogrammofonen och familjen flockas kring den lilla mahognyfärgade tillsatslådan. Strömbrytaren slås på. Inget händer. Morbror Calle vrider på en vit ratt. Inte ett ljud. En lampa som skulle tändas flämtar svagt.
”Dead as a door-knob”, säger min mor, med ett tonfall som om något annat inte var att förvänta. Just då stod hennes brors anseende inte särskilt högt i kurs. Två långa minuter förflyter.
Då stiger en smal grå rökslinga sakta upp från apparaten, följd av en frän lukt av bränd pertinax och bakelit. Morbror Calle är alldeles tyst. Så utbrister han:
-Har ni LIKSTRÖM här!!! Det skulle ni ha sagt till om. Den här går bara på växelström!
Jag smyger iväg upp till min kompis Per på tre trappor. Där har man redan en radio med P2 och jag får höra den officiella invigningen, komplett med en demonstration av P2:s paussignal (Storm och böljor tystna re’n…) samt direktsändning med – icke jubel och fanfarer – utan med finstämt pianospel av Art Tatum, speciellt inbjuden för detta storslagna historiska evenemang, som vid närmare eftertanke nog var en västgötaklimax. Men Art Tatum var bra. Fast jag hade hellre hört på Jazz at the Philharmonic…
Återupplev P2-premiären! Lyssna på jazzlegenden och pianovituosen Art Tatum:
