En gång i början av 70-talet skulle det företag jag jobbade på göra stora nedskärningar. Branschen gick dåligt. Om man inte längre hade någon fabrik behövde man inte någon informationschef. Mitt jobb var hotat, liksom naturligtvis mina inkomster. Och jag som hade tänkt köpa ett hus!
Dagen efter det nedslående beskedet gick jag på Sankt Eriksgatan och stannade upp framför ett skyltfönster. Det var en skylt som hade fångat mitt intresse. Det stod nämligen CASH på den. Det var vad jag snart skulle behöva om jag blev arbetslös.
När jag tittade närmare såg jag att det inte handlade om pengar utan om en kille som hette Cash. Han såg hård ut och var klädd i svart. En gitarr hade han också. Man in black, stod det.
Det var nog inte första gången jag såg denne Johnny Cash, men tidigare hade jag inte tänkt på honom så mycket. Men som bister och svartklädd man gjorde han ett starkt intryck på mig, på ett Jungianskt sätt, i min dåvarande situation. Här gäller det förbanne mig att strama upp sig, tänkte jag. Jag beslöt att ta mina sparade dra-åt-helvete-pengar och starta eget.
Men varför gjorde Johnny Cash en poäng av att han var klädd i svart? Det hade han mycket att säga om. Och har du hört det förut, så hör det igen:
http://www.youtube.com/watch?v=ihtZtUpn7sQ&feature=related
