När jag var i övre tonåren kom jag ibland i kontakt med författaren och journalisten Pär Rådström. Jag var en vän till hans svåger och hade således en mycket perifer anknytning till den femton år äldre Pär. Jag träffade honom bara några få gånger och han lade väl knappast märke till mig. Men han gjorde ett starkt intryck på mig i den ålder då man söker efter självförverkligande utan att riktigt veta vilket själv man vill förverkliga. Han var trevlig, humoristisk och spirituell. Han hade ett rörligt intellekt. Och han var karismatisk, långt innan det ordet blev utnött.
Pär blev min första ”role model.” Inte så att jag ville bli författare eller journalist utan kanske snarare att jag ville tillägna mig något av hans trivsamma intellektuella personlighet. Jag vet inte om jag lyckades, men jag blev i alla fall lite frimodigare med tiden. Pärs sätt att vara hade inspirerat mig.
Jag läste några av hans böcker, Greg Bengtsson och kärleken, Sommargästerna, Översten, Ärans portar.
Och plötsligt gick han bort.
Jag läste något om att han hade rest till Flandern för att skriva om första världskrigets skyttegravar och kommit hem därifrån, svårt sjuk.
Det jag minns tydligast är hans varma, inspirerande personlighet. Mera diffust minns jag hans rökhosta, och papegojan (!) som härmade den. Det kanske var i Östertälje. Hunden Tache med den svarta fläcken. Jag minns inte ens om det var hans egen hund eller om den — liksom jag — hade en perifer anknytning. Lägenheten vid Pålsundsparken och skräddarsaxen som låg på hans skrivbord för att, som han sa, finnas tillhands om han skulle klippa av något band vid någon invigning…
Jag slog upp Pär Rådström på Wikipedia. Inte alltid det bästa av uppslagsverk, men nära till hands. Notisen avslutas med en trist, nästan avfärdande, sammanfattning: ”Rådström levde fort och intensivt och sov sällan. Han blev snart sjuk och avled på sin födelsedag, 38 år gammal.”
Jag Googlade på honom för att hitta ett foto, men fann inte ett enda. Bara korta texter där han skildras som en komplicerad, ogripbar personlighet. Mycket lite om den värme han spred omkring sig.
Jag gick till biblioteket för att leta efter andra böcker som han skrivit. Alla utom en, den posthuma samlingsvolymen Låt leva sommarens svala, hade flyttats till källararkivet.
Inga bilder, komplicerad människa, blev snart sjuk och dog, hans litterära verk i källaren. Det verkar nästan som om det var meningen att han skulle glömmas bort. Gud förbjude i så fall.
Vad visste väl jag om de mörka stråken i hans personlighet när jag var en ung gymnasist. Jag valde honom som min första ledfyr. Men vad är väl en författare utan sina mörka stråk? Tack Pär, du var bra!
