…. parkerar och stiger ur. Jag fortsätter till fots, uppför backen i strålande sol. Jag letar efter min gamla skola. Men låg den verkligen på den här gatan? Min mamma kommer emot mig, hon har köpt sig ett par skor. Så trevligt, vi har ju inte setts på länge. Javisst, ja, du är ju död. Men vi kan väl ta en kaffe nånstans?
Hur kommer det sig att man själv i sovande tillstånd kan iscensätta ett skådespel komplett med aktörer, handling, dynamiskt sceneri, rekvisita, dialog, voice-over och rörliga bilder? Hur kan man vandra kring på gator och torg, köra bil, parkera, gå in i ett varuhus, tala med en expedit, köpa en sak, betala och klaga över att man fått för lite växel tillbaka – fast man ligger och sover hemma i sin säng?
Man sover, innesluten i sig själv, underhållen av sig själv. Mitt sovande jag visar en interaktiv film som jag deltar i som om det vore verklighet. I sömnen reagerar jag på händelser som jag själv spelar upp. Tar ställning till vad olika människor säger till mig. Associationer driver handlingen vidare. Sceneriet förändras. Det som nyss var ljusgården i ett varuhus blir en hotellobby och sedan ett klassrum. Och jag har glömt var jag parkerade bilen. En man kommer fram till mig. Han frågar mig något. Jag svarar inte. I nästa sekund är han borta.
Hur går allt detta till rent neurofysiologiskt? Hur genereras rörliga bilder i hjärnan fast man inte använder ögonen utan blundar och sover? Var uppstår rösterna som man hör, trots att öronen har stängt ned? Den inre monologen går på frihjul. I drömmen är jag fri att göra vad jag vill. Men det blir inte som jag vill, trots att det är jag själv som för handlingen vidare i drömska hallucinationer. I stället ställs jag inför en rad händelser som jag har att ta ställning till.
Ja, jag vet inte. När jag sökt på Internet har jag bara hittat lärda artiklar om vilka av hjärnans olika centra som aktiveras under drömmandet. Inget om hur bilderna uppstår och hur handlingen hålls igång.
Men det var ju i alla fall trevligt att återse min mor.
